All inclusive at Svensson Inn

En kompis kom nyss hem från en utlandssemester och berättade om hotellets fantastiska frukostbuffé. Det fanns alltifrån berg av exotisk frukt till fantastiskt färskt bröd och snygga kockar som på rad stod redo att laga omeletter utifrån gästernas önskemål. Självklart blev jag avundsjuk. Och hungrig. Men när jag började fundera lite insåg jag att det fanns vissa likheter med frukostvanorna hos oss Svenssons. Dock med en stor skillnad; här är det jag som bär kockmössan.

Som brukligt för servicepersonal väcks jag okristligt tidigt (runt halv sex) och går ensam upp medan gästerna (resten av familjen) sussar vidare. Efter en stund droppar de sömndruckna ner för trappan, en efter en. Mina gäster består av:
Två småbarn som är Rainman-noga med hur och vad som serveras.
En hund som äter allt, men bara i lagom stora bitar. Annars lägger han maten i sin säng och skäller på den tills någon (läs jag) finfördelar den.
En väldigt morgontrött man

Missförstå mig rätt, i vår familj äter man det som bjuds. Men trots det har samtliga gäster utvecklat sina egna rutiner och önskemål.
Barn nr 1 vill ha gröt med exakt mängd mjölk (annars blir det katastrof), ett dinosaurieglas med vatten och lagomkokt ägg
Barn nr 2 vill ha fil i ett glas med den minsta skeden (mycket viktigt!), ett discoglas med juice samt enbart äggvitor
Mannen vill ha äggröra och bacon, alternativt kontinental frukost med marmeladmackor och te
Hunden nöjer sig med allt som ramlar ner från bordet
Jag vill ha kaffe. Mycket kaffe.

Min syster driver ett annat hotell; Wismar World. Där har de inte mindre tre barngäster och flera höns. Hon har precis börjat jobba igen och för första gången på åtta år lämnar hon hemmet innan frukost varje morgon. Vad hon såg fram emot mest? Att ta en kaffe och croissant i farten på väg till kontoret.

Är vi framme snart?

Förra veckan var det sportlov och vi packade in hela familjen Svensson i mammabussen för att bege oss till svärföräldrarna i Karlstad. Mammabussen är en gammal Chevrolet utrustad med sju sittplatser och dubbla dvd-spelare. Men den har ingen radio och dricker bensin som en alkis på julafton. Mammabussen är min bil och i den får man både dricka kaffe, äta pepparkakor och slänga skräp på golvet. I Niclas älskade Mini Cooper råder helt andra regler.

Våra resor till Karlstad har alltid kantats av äventyr. När Maxi var nyfödd tvingade jag Niclas att köra ryckigt på motorvägen (!) för att han skulle somna. Gasa, bromsa. Gasa, bromsa. När det inte fungerade tog vi av på närmaste grusväg och körde på den fram och tillbaka tills han hade somnat, vilket i runda slängar tog någon extra timme.

En annan gång körde jag de första 20 milen till Örebro och satte mig sedan på passagerarsätet för att vila. När jag vaknade möttes jag av skylten "Välkommen till Hallstahammar". Det tog en millisekund innan jag insåg att Niclas vänt bilen och kört 10 mil åt fel håll.

Hur som helst; den här gången kom vi exakt 8 kilometer innan vi körde förbi ett ICA Maxi och katastrofen var ett faktum.
"Jag vill också ha en egen affär!! Det är orättvist!!" skrek Wille.
Wille är 4 år och tror att hans storebror äger och framförallt bestämmer över ICA Maxi. Jag och Niclas övervägde en sekund att ta vägen om närmaste Willys, men fortsatte istället mot vårt mål.

I Södertälje utbröt den vanliga paniken. Är det E4 eller E20? Var ska vi?  Jag och Niclas började högljutt diskutera vems ansvar det var att hålla reda på vägen medan vi letade efter kartor, surfade på mobilen och ringde våra pappor. Trots att vi kört till Karlstad i tio års tid lär vi oss aldrig. En gång hann vi ända till Linköping innan vi insåg att vi valt fel avfart. Igen.

Dessvärre har varken jag eller Niclas begåvats med något naturligt lokalsinne. Under en romantisk weekend i Köpenhamn gick vi under tre dagar runt samma kvarter om och om och om igen.

Den här gången valde vi i alla fall rätt väg, men kom inte så långt förrän barnen började bli otåliga.
"Är vi framme snart?" hördes det från baksätet.
Barn säger verkligen så, på riktigt och inte bara i roliga svenska filmer. Och de säger de inte en gång utan sju miljarder gånger.  De säger de gång på gång på gång tills det ekar i ditt huvud och du inte vet vad du ska svara längre. Till slut började Niclas ljuga.

"Ja, vi är framme nu" sa han när vi körde förbi Strängnäs.
"Jag vet! Jag känner igen mig. Nu är vi i Karlstad" svarade Maxi och tittade rakt ut i granskogen.