Är vi framme snart?

Förra veckan var det sportlov och vi packade in hela familjen Svensson i mammabussen för att bege oss till svärföräldrarna i Karlstad. Mammabussen är en gammal Chevrolet utrustad med sju sittplatser och dubbla dvd-spelare. Men den har ingen radio och dricker bensin som en alkis på julafton. Mammabussen är min bil och i den får man både dricka kaffe, äta pepparkakor och slänga skräp på golvet. I Niclas älskade Mini Cooper råder helt andra regler.

Våra resor till Karlstad har alltid kantats av äventyr. När Maxi var nyfödd tvingade jag Niclas att köra ryckigt på motorvägen (!) för att han skulle somna. Gasa, bromsa. Gasa, bromsa. När det inte fungerade tog vi av på närmaste grusväg och körde på den fram och tillbaka tills han hade somnat, vilket i runda slängar tog någon extra timme.

En annan gång körde jag de första 20 milen till Örebro och satte mig sedan på passagerarsätet för att vila. När jag vaknade möttes jag av skylten "Välkommen till Hallstahammar". Det tog en millisekund innan jag insåg att Niclas vänt bilen och kört 10 mil åt fel håll.

Hur som helst; den här gången kom vi exakt 8 kilometer innan vi körde förbi ett ICA Maxi och katastrofen var ett faktum.
"Jag vill också ha en egen affär!! Det är orättvist!!" skrek Wille.
Wille är 4 år och tror att hans storebror äger och framförallt bestämmer över ICA Maxi. Jag och Niclas övervägde en sekund att ta vägen om närmaste Willys, men fortsatte istället mot vårt mål.

I Södertälje utbröt den vanliga paniken. Är det E4 eller E20? Var ska vi?  Jag och Niclas började högljutt diskutera vems ansvar det var att hålla reda på vägen medan vi letade efter kartor, surfade på mobilen och ringde våra pappor. Trots att vi kört till Karlstad i tio års tid lär vi oss aldrig. En gång hann vi ända till Linköping innan vi insåg att vi valt fel avfart. Igen.

Dessvärre har varken jag eller Niclas begåvats med något naturligt lokalsinne. Under en romantisk weekend i Köpenhamn gick vi under tre dagar runt samma kvarter om och om och om igen.

Den här gången valde vi i alla fall rätt väg, men kom inte så långt förrän barnen började bli otåliga.
"Är vi framme snart?" hördes det från baksätet.
Barn säger verkligen så, på riktigt och inte bara i roliga svenska filmer. Och de säger de inte en gång utan sju miljarder gånger.  De säger de gång på gång på gång tills det ekar i ditt huvud och du inte vet vad du ska svara längre. Till slut började Niclas ljuga.

"Ja, vi är framme nu" sa han när vi körde förbi Strängnäs.
"Jag vet! Jag känner igen mig. Nu är vi i Karlstad" svarade Maxi och tittade rakt ut i granskogen.