Otålig? Jag? Nej, det är världen som är långsam.

Som fyraåring förklarade jag för min mamma att jag ville sluta dansa balett eftersom "jag hade för mycket spring i benen". Det har inte förändrats så mycket de senaste 28 åren.

Okej, jag erkänner. Jag är en otålig människa. Jag stressar, gör sju saker samtidigt och får utslag av långsamma människor. Jag hatar att flanera. Jag förstår inte ens meningen med att flanera. Går man eller står man? Var ska man? Nej, då springer jag hellre, flera gånger i veckan. Varför gå när man kan springa?

Men jag är inte sämre än att jag vill bli bättre. På en lektion i veckan uppmanades vi fundera ut en svaghet hos oss själva för att därefter mingla runt och rådfråga våra klasskompisar om hur vi kunde utvecklas.

"Jag är så otålig. Hur kan jag bli bättre på att ta det lugnt?" frågade jag hon som stod mitt emot mig.
"Ta ett djupt andetag. Allt behöver inte gå så fort jämt", svarade den kloka människan.

Men det hörde jag knappt, jag var redan på väg till nästa person, nästa råd, nästa, nästa, nästa... Men det fanns ingen att fråga, eftersom alla andra fortfarande lugnt stod och pratade med sin första partner.

Nåja, jag lärde mig åtminstone något om mig själv. Och Rom byggdes faktiskt inte på en dag. (Men det hade kanske gått lite fortare om de inte varit så jävla långsamma).