Vår förstfödde

Som småbarnsföräldrar är man inte alltid ense om vilken uppfostringmetod som är bäst. Inte som hundägare heller.

När vår förstfödde, Bulten, kom hem till oss för snart nio år sedan hade jag och Niclas lite olika idéer om hur han skulle formas till en harmonisk och lydig hund. Jag förespråkade tillrättavisning genom blåsning på nosen (det hade jag läst om i någon artikel om kärleksfull uppfostran) . Niclas ville brotta ner honom och visa vem som var flockens ledare.

Blåsmetoden funkade första gången, antagligen på grund av ren förvåning från Bultens sida. Andra gången nös han mig i ansiktet. Idag skulle han inte reagera om jag så satte en jetmotor framför hans trubbiga lilla nos.

Precis som småbarnföräldrar var vi mycket engagerade i Bultens uppväxt. Han skolades in på hunddagis och vi gick på kvartssamtal. Vi sökte efter likasinnade på rasträffar, till följd att Bulten blev livrädd och hoppade upp i Niclas famn (Bulten är livrädd för kamphundar).Vi gick på valpkurs, unghundkurs och kantarellsökningskurs.

På den sistnämnda var vi ett par främmande fåglar. De andra deltagarna hade ståtliga hundar, campingstolar, regnställ, hemgjort hundgodis och termos. Vi kom dit med ett storpack köttbullar, en flaska Evian (till Bulten) och en kamphund i släptåg. Men Bulten var fantastiskt duktig på att leta svamp! Problemet var bara att han älskade att äta upp svampen. Älskade den mer än de köpta köttbullarna som skulle fungera som belöning.

Nu har vi även två små pojkar som ska uppfostras. Inte heller här är vi alltid överens. Niclas vill vara kärleksfull, men även tuff.  Det vill jag också, men inte när de blir ledsna. Då vill jag bara att de ska bli glada igen. Niclas vill vara konsekvent. De vill jag också, men inte jämt.

Förhoppningsvis blir resultatet bra. Kanske blir de lite lagom tuffa på ytan, men varma och mjuka inuti. Precis som Bulten.

Jag är en lämmel

Visste ni att lämmeldjur kan bli så arga så de dör? Det visste inte jag heller, men jag kan förstå hur de känner sig. När jag blir arg sätter sig känslan i kroppen och kommer ut i form av skrik. När jag var liten skrek jag så mycket att man skickade mig till en röstpedagog. Hon trodde att jag skrek för att jag hörde dåligt. Så var det inte, jag skrek för att folk skulle höra mig bättre.

Det är likadant för en av mina söner. Han skriker, både ofta och högt, både när han är glad och ledsen. Jag har försökt få honom att sluta, men det är inte det lättaste. Ibland skriker jag tillbaka:
"Sluta skrika!" vrålar jag så fönstren skallrar. En gång skrek jag så högt att jag höll på att svimma av andnöd. Det hjälpte inte.

Då försöker jag vara pedagogisk, gå ner på hans nivå och försiktigt förklara hur jag upplever hans skrik.
Det hjälper inte heller.

Då sticker jag ut och springer. Och inser att skrikande nog är ett ganska litet bekymmer jämfört med mycket annat. Det hjälper.

Men jag skriker inte bara, jag är även väldigt noga med att ofta påpeka för båda barnen hur mycket jag älskar dem.
"Du vet väl att jag älskar dig?" frågar jag skrikungen och ser in i hans klarblå, stora ögon.
"Ja, jag vet" svarar han och håller kvar blicken i min innan han fortsätter:
"Men jag älskar pappa".

Eric är populär

Familjen Svensson är ingen riktig Svenssonfamilj. Vi äter inte tacos varje fredag, kör inte volvo och följer varken följer Let´s dance eller Melodifestivalen. Lagom till den stora finalen föll vi dock för grupptrycket och samlade 5 vuxna och 7 barn framför tv:n. Det blev succé hos den yngre målgruppen och de senaste veckorna har småkillarna ägnat åt att surfa in på youtube titta på Eric Saades framträdande om och om igen.

- I will be popular, sjunger Maxi, medan Wille fascinerat spärrar upp sina små ögon varje gång Saade spränger glasburen.
-Vad sjunger han om? frågade de en dag.

Jag funderade en stund på hur man levererar den bistra sanningen till dessa oskyldiga små varelser.

"Jo, mina barn, så här är det. Eric är kär i en tjej, men hon bryr sig inte om honom eftersom han är en nörd. Han tänker dock inte ge upp, utan planerar att genomföra en total make-over a´la klassisk highchool-film. Han planerar att ta bort allt som är han och ersätta med det som alla tjejer gillar; nämligen hårdstylade snorvalpar fostrade av Idolskolan. Och sen, när han inte längre är sig själv, kommer han bli populär och då får han äntligen ligga."

Men det säger jag inte.
"Jag vet inte" svarar jag. Och så kurar vi ihop oss alla tre framför datorn och tittar ännu en gång på hur Saade spränger glasburen. Allt i väntan på att Eric ska bli populär.