När vår förstfödde, Bulten, kom hem till oss för snart nio år sedan hade jag och Niclas lite olika idéer om hur han skulle formas till en harmonisk och lydig hund. Jag förespråkade tillrättavisning genom blåsning på nosen (det hade jag läst om i någon artikel om kärleksfull uppfostran) . Niclas ville brotta ner honom och visa vem som var flockens ledare.
Blåsmetoden funkade första gången, antagligen på grund av ren förvåning från Bultens sida. Andra gången nös han mig i ansiktet. Idag skulle han inte reagera om jag så satte en jetmotor framför hans trubbiga lilla nos.
Precis som småbarnföräldrar var vi mycket engagerade i Bultens uppväxt. Han skolades in på hunddagis och vi gick på kvartssamtal. Vi sökte efter likasinnade på rasträffar, till följd att Bulten blev livrädd och hoppade upp i Niclas famn (Bulten är livrädd för kamphundar).Vi gick på valpkurs, unghundkurs och kantarellsökningskurs.
På den sistnämnda var vi ett par främmande fåglar. De andra deltagarna hade ståtliga hundar, campingstolar, regnställ, hemgjort hundgodis och termos. Vi kom dit med ett storpack köttbullar, en flaska Evian (till Bulten) och en kamphund i släptåg. Men Bulten var fantastiskt duktig på att leta svamp! Problemet var bara att han älskade att äta upp svampen. Älskade den mer än de köpta köttbullarna som skulle fungera som belöning.
Nu har vi även två små pojkar som ska uppfostras. Inte heller här är vi alltid överens. Niclas vill vara kärleksfull, men även tuff. Det vill jag också, men inte när de blir ledsna. Då vill jag bara att de ska bli glada igen. Niclas vill vara konsekvent. De vill jag också, men inte jämt.
Förhoppningsvis blir resultatet bra. Kanske blir de lite lagom tuffa på ytan, men varma och mjuka inuti. Precis som Bulten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar