Jag är en lämmel

Visste ni att lämmeldjur kan bli så arga så de dör? Det visste inte jag heller, men jag kan förstå hur de känner sig. När jag blir arg sätter sig känslan i kroppen och kommer ut i form av skrik. När jag var liten skrek jag så mycket att man skickade mig till en röstpedagog. Hon trodde att jag skrek för att jag hörde dåligt. Så var det inte, jag skrek för att folk skulle höra mig bättre.

Det är likadant för en av mina söner. Han skriker, både ofta och högt, både när han är glad och ledsen. Jag har försökt få honom att sluta, men det är inte det lättaste. Ibland skriker jag tillbaka:
"Sluta skrika!" vrålar jag så fönstren skallrar. En gång skrek jag så högt att jag höll på att svimma av andnöd. Det hjälpte inte.

Då försöker jag vara pedagogisk, gå ner på hans nivå och försiktigt förklara hur jag upplever hans skrik.
Det hjälper inte heller.

Då sticker jag ut och springer. Och inser att skrikande nog är ett ganska litet bekymmer jämfört med mycket annat. Det hjälper.

Men jag skriker inte bara, jag är även väldigt noga med att ofta påpeka för båda barnen hur mycket jag älskar dem.
"Du vet väl att jag älskar dig?" frågar jag skrikungen och ser in i hans klarblå, stora ögon.
"Ja, jag vet" svarar han och håller kvar blicken i min innan han fortsätter:
"Men jag älskar pappa".