Fina flickor kutar inte

Ibland försöker jag vara någon annan. En sån där tjej som powerwalkar, iklädd skinande rena Nike-skor, mjuka yoga-byxor från Casall, hoodie från Gant och Ralph Lauren-keps. En sån där tjej som tränar lite lagom, dricker smoothies och gillar SATS dansklasser. En sån där tjej som samlar ihop sina vänninor och springer tjejlopp. Men jag hatar det.

Just tjejlopp är en riktigt märklig företeelse. Jag försöker undvika dem i största möjliga mån, men har ändå deltagit i några stycken under årens lopp. Ingen annanstans är väl könsklyftorna fortfarande så uppenbara som i dessa sammanhang. Medan männen (även de otränade) armbågar sig fram över stock och sten i Tjurruset, belönas kvinnor med intimtvål, Harlequinnoveller, damtidningar och rosa tuggummin efter att ha klarat av Tjejmilen. "Because I´m a girl, I can change the world" skrålade Sarah Dawn Finder från scenen bredvid startfållan, men innehållet i min goodie-bag efteråt säger något helt annat.

Ett annat så kallat tjejlopp kör med raka rör och kallar sig helt enkelt "I-formloppet". Det har väl inte undgått någon att tjejers enda tänkbara mål med löpning kan vara att hålla sig smala?

Budskapet är glasklart: fina flickor kutar inte, de lunkar, joggar eller social-springer. Män däremot, de tar i för kung och fosterland och försöker hålla samma tempo som de gjorde på barmarksträningarna någon gång under forntiden...

Varje gång jag försöker passa in i mallen för en sådan fin flicka, märker jag hur benen vill något helt. De spritter och stegen blir snabbare och snabbare tills båda fötterna inte längre har kontakt med marken samtidigt. Långsamt ökar pulsen tills den är det enda jag hör. Mjölksyran sprutar, svetten lackar och endofinerna dansar runt i hela kroppen.

Så jag kastar av mig den kliande kepsen, får till en riktigt bra luffarsnytning och kutar vidare så snabbt som benen bär mig.