Allt är enkelt när man kan

Häromveckan kom Niclas hem från London med väskan full av presenter. Maxi älskar att rita, så han fick en pedagogisk bok över hur man tecknar djur. När barnen hade somnat satt jag uppe i smyg och försökte rita en liten kanin. Det såg så enkelt ut i den där boken. Det ser så enkelt för Niclas. För Maxi. För den som kan.

När vi var små var min syster den som kunde teckna och måla. Jag höll mig, liksom nu, mest till ord. En termin anmälda mamma oss båda till en kurs i lera och drejning. Kursen anordnades av något ideellt förbund och höll till i källarvåningen av det trevåningshus där jag växte upp. För att att sig dit fick man försiktigt gå nerför den branta lilla källartrappan, som kantades av en ränna för cyklar. När man väl baxat upp den blytunga ståldörren öppnades en helt annan värld. En värld av lera, drejskivor, vaxade förkläden och magiska färger som stelnade och fick en helt annan lyster efter en stund i brännugnen. Det var där och då hon skapade hästen.

En perfekt liten varelse gjord av lera och formad av barnsliga, begåvade barnhänder. Den där hästen förföljer mig ibland i drömmarna. Hästen hade en perfekt formad man och en svans gjord av lera tryckt genom en vitlökspress. Den var omsorgsfullt målad i naturtrogna färger och glaserad så den blänkte. Jag gjorde aldrig någon häst. Jag gjorde korvskålar. En korvskål skapas genom att man rullar långa korvar som sedan formas som en ring. Ring efter ring läggs på varandra tills skålen nått lämplig höjd. Ibland krönte jag hela skapelsen med lite vitlökspressformad lera. Korvskålarna är inte täta, kan inte diskas i maskin eller överhuvudtaget användas till någonting.

Men det kunde å andra sidan inte den där jävla hästen heller.