Vi går inte alltid ihop, jag och mina ben

Det är något fel på mina ben. Det måste det vara. Dem beter sig som små barnungar, tjatar och håller på.
"Vi vill springa" säger det ena.
"Jaaaaa!" hejar det andra på.
Så jag matar dem, med mil efter mil efter mil. Men de är som den där draken i Bamse som får farmors köttbullar, men aldrig blir riktigt mätt.

Allra värst är det under långa, tråkiga möten. Då börjar de alltid bråka med varandra och vägrar sitta still. Puttas och kivas och sparkas.
"Lägg av nu, ni är inga småbarn längre, ni är faktiskt 34 år!" väser jag argt till dem under skrivbordet. Men jag talar till döva fötter.
"Vi vill springa! Du lovade faktiskt!" ropar de tillbaka.

Däremot hatar de att gå i trappor eller springa till bussen.
"Vi vill åka hiss" gnäller det ena och gör sig blytung.
"Det här är tråååkigt" instämmer det andra och börjar omotiverat halta.

De håller sig oftast ganska lugna så länge vi befinner oss på villagatorna, men väl inne i skogen blir de som tokiga. Rusar på som kalvar på grönbete. Upp för backar, nerför backar.
"Nu mår vi bra!" skriker den ena, hög på endorfiner.
"Det är ju det här vi är gjorda för!" tjoar det andra med munnen full av mjölksyra.

Efteråt är de lugna. En liten stund. Tills de ser att det börjat snöa och marken täcks av ett tjockt vitt lager, som ingen ännu satt sin fot på.

"Vi vill...." försöker det ena, halvvägs in i sömnen.
"Schh...i morgon får ni springa igen. I morgon." viskar jag ner under duntäcket.
"Sov nu".

Allt är enkelt när man kan

Häromveckan kom Niclas hem från London med väskan full av presenter. Maxi älskar att rita, så han fick en pedagogisk bok över hur man tecknar djur. När barnen hade somnat satt jag uppe i smyg och försökte rita en liten kanin. Det såg så enkelt ut i den där boken. Det ser så enkelt för Niclas. För Maxi. För den som kan.

När vi var små var min syster den som kunde teckna och måla. Jag höll mig, liksom nu, mest till ord. En termin anmälda mamma oss båda till en kurs i lera och drejning. Kursen anordnades av något ideellt förbund och höll till i källarvåningen av det trevåningshus där jag växte upp. För att att sig dit fick man försiktigt gå nerför den branta lilla källartrappan, som kantades av en ränna för cyklar. När man väl baxat upp den blytunga ståldörren öppnades en helt annan värld. En värld av lera, drejskivor, vaxade förkläden och magiska färger som stelnade och fick en helt annan lyster efter en stund i brännugnen. Det var där och då hon skapade hästen.

En perfekt liten varelse gjord av lera och formad av barnsliga, begåvade barnhänder. Den där hästen förföljer mig ibland i drömmarna. Hästen hade en perfekt formad man och en svans gjord av lera tryckt genom en vitlökspress. Den var omsorgsfullt målad i naturtrogna färger och glaserad så den blänkte. Jag gjorde aldrig någon häst. Jag gjorde korvskålar. En korvskål skapas genom att man rullar långa korvar som sedan formas som en ring. Ring efter ring läggs på varandra tills skålen nått lämplig höjd. Ibland krönte jag hela skapelsen med lite vitlökspressformad lera. Korvskålarna är inte täta, kan inte diskas i maskin eller överhuvudtaget användas till någonting.

Men det kunde å andra sidan inte den där jävla hästen heller.