Vi går inte alltid ihop, jag och mina ben

Det är något fel på mina ben. Det måste det vara. Dem beter sig som små barnungar, tjatar och håller på.
"Vi vill springa" säger det ena.
"Jaaaaa!" hejar det andra på.
Så jag matar dem, med mil efter mil efter mil. Men de är som den där draken i Bamse som får farmors köttbullar, men aldrig blir riktigt mätt.

Allra värst är det under långa, tråkiga möten. Då börjar de alltid bråka med varandra och vägrar sitta still. Puttas och kivas och sparkas.
"Lägg av nu, ni är inga småbarn längre, ni är faktiskt 34 år!" väser jag argt till dem under skrivbordet. Men jag talar till döva fötter.
"Vi vill springa! Du lovade faktiskt!" ropar de tillbaka.

Däremot hatar de att gå i trappor eller springa till bussen.
"Vi vill åka hiss" gnäller det ena och gör sig blytung.
"Det här är tråååkigt" instämmer det andra och börjar omotiverat halta.

De håller sig oftast ganska lugna så länge vi befinner oss på villagatorna, men väl inne i skogen blir de som tokiga. Rusar på som kalvar på grönbete. Upp för backar, nerför backar.
"Nu mår vi bra!" skriker den ena, hög på endorfiner.
"Det är ju det här vi är gjorda för!" tjoar det andra med munnen full av mjölksyra.

Efteråt är de lugna. En liten stund. Tills de ser att det börjat snöa och marken täcks av ett tjockt vitt lager, som ingen ännu satt sin fot på.

"Vi vill...." försöker det ena, halvvägs in i sömnen.
"Schh...i morgon får ni springa igen. I morgon." viskar jag ner under duntäcket.
"Sov nu".