Vi går inte alltid ihop, jag och mina ben

Det är något fel på mina ben. Det måste det vara. Dem beter sig som små barnungar, tjatar och håller på.
"Vi vill springa" säger det ena.
"Jaaaaa!" hejar det andra på.
Så jag matar dem, med mil efter mil efter mil. Men de är som den där draken i Bamse som får farmors köttbullar, men aldrig blir riktigt mätt.

Allra värst är det under långa, tråkiga möten. Då börjar de alltid bråka med varandra och vägrar sitta still. Puttas och kivas och sparkas.
"Lägg av nu, ni är inga småbarn längre, ni är faktiskt 34 år!" väser jag argt till dem under skrivbordet. Men jag talar till döva fötter.
"Vi vill springa! Du lovade faktiskt!" ropar de tillbaka.

Däremot hatar de att gå i trappor eller springa till bussen.
"Vi vill åka hiss" gnäller det ena och gör sig blytung.
"Det här är tråååkigt" instämmer det andra och börjar omotiverat halta.

De håller sig oftast ganska lugna så länge vi befinner oss på villagatorna, men väl inne i skogen blir de som tokiga. Rusar på som kalvar på grönbete. Upp för backar, nerför backar.
"Nu mår vi bra!" skriker den ena, hög på endorfiner.
"Det är ju det här vi är gjorda för!" tjoar det andra med munnen full av mjölksyra.

Efteråt är de lugna. En liten stund. Tills de ser att det börjat snöa och marken täcks av ett tjockt vitt lager, som ingen ännu satt sin fot på.

"Vi vill...." försöker det ena, halvvägs in i sömnen.
"Schh...i morgon får ni springa igen. I morgon." viskar jag ner under duntäcket.
"Sov nu".

Allt är enkelt när man kan

Häromveckan kom Niclas hem från London med väskan full av presenter. Maxi älskar att rita, så han fick en pedagogisk bok över hur man tecknar djur. När barnen hade somnat satt jag uppe i smyg och försökte rita en liten kanin. Det såg så enkelt ut i den där boken. Det ser så enkelt för Niclas. För Maxi. För den som kan.

När vi var små var min syster den som kunde teckna och måla. Jag höll mig, liksom nu, mest till ord. En termin anmälda mamma oss båda till en kurs i lera och drejning. Kursen anordnades av något ideellt förbund och höll till i källarvåningen av det trevåningshus där jag växte upp. För att att sig dit fick man försiktigt gå nerför den branta lilla källartrappan, som kantades av en ränna för cyklar. När man väl baxat upp den blytunga ståldörren öppnades en helt annan värld. En värld av lera, drejskivor, vaxade förkläden och magiska färger som stelnade och fick en helt annan lyster efter en stund i brännugnen. Det var där och då hon skapade hästen.

En perfekt liten varelse gjord av lera och formad av barnsliga, begåvade barnhänder. Den där hästen förföljer mig ibland i drömmarna. Hästen hade en perfekt formad man och en svans gjord av lera tryckt genom en vitlökspress. Den var omsorgsfullt målad i naturtrogna färger och glaserad så den blänkte. Jag gjorde aldrig någon häst. Jag gjorde korvskålar. En korvskål skapas genom att man rullar långa korvar som sedan formas som en ring. Ring efter ring läggs på varandra tills skålen nått lämplig höjd. Ibland krönte jag hela skapelsen med lite vitlökspressformad lera. Korvskålarna är inte täta, kan inte diskas i maskin eller överhuvudtaget användas till någonting.

Men det kunde å andra sidan inte den där jävla hästen heller.

Fina flickor kutar inte

Ibland försöker jag vara någon annan. En sån där tjej som powerwalkar, iklädd skinande rena Nike-skor, mjuka yoga-byxor från Casall, hoodie från Gant och Ralph Lauren-keps. En sån där tjej som tränar lite lagom, dricker smoothies och gillar SATS dansklasser. En sån där tjej som samlar ihop sina vänninor och springer tjejlopp. Men jag hatar det.

Just tjejlopp är en riktigt märklig företeelse. Jag försöker undvika dem i största möjliga mån, men har ändå deltagit i några stycken under årens lopp. Ingen annanstans är väl könsklyftorna fortfarande så uppenbara som i dessa sammanhang. Medan männen (även de otränade) armbågar sig fram över stock och sten i Tjurruset, belönas kvinnor med intimtvål, Harlequinnoveller, damtidningar och rosa tuggummin efter att ha klarat av Tjejmilen. "Because I´m a girl, I can change the world" skrålade Sarah Dawn Finder från scenen bredvid startfållan, men innehållet i min goodie-bag efteråt säger något helt annat.

Ett annat så kallat tjejlopp kör med raka rör och kallar sig helt enkelt "I-formloppet". Det har väl inte undgått någon att tjejers enda tänkbara mål med löpning kan vara att hålla sig smala?

Budskapet är glasklart: fina flickor kutar inte, de lunkar, joggar eller social-springer. Män däremot, de tar i för kung och fosterland och försöker hålla samma tempo som de gjorde på barmarksträningarna någon gång under forntiden...

Varje gång jag försöker passa in i mallen för en sådan fin flicka, märker jag hur benen vill något helt. De spritter och stegen blir snabbare och snabbare tills båda fötterna inte längre har kontakt med marken samtidigt. Långsamt ökar pulsen tills den är det enda jag hör. Mjölksyran sprutar, svetten lackar och endofinerna dansar runt i hela kroppen.

Så jag kastar av mig den kliande kepsen, får till en riktigt bra luffarsnytning och kutar vidare så snabbt som benen bär mig.

Walk over

Det blir ultralopp för mig och Maria i helgen. Det är inte förra helgen episka marathon som avskräckt oss, tvärtom är jag mer sugen på långlopp än någonsin och försöker övertala Maria att springa Amsterdam marathon med mig 21/10. Däremot hade jag missat den lilla detaljen att min bättre hälft ska cykla 30 mil i helgen, vilket innebär att jag är hemma med resten av familjen. Vätternrundan är höjdpunkten på Niclas cykelår och jag står med glädje tillbaka för det. Av någon anledning tycks det alltid vara någon hemma hos oss som kolhydratladdar :)

How to travel light

Alla Svenssons är på väg till Mallorca. Alla utom Bulten vill säga. Han är hos sin bästa vän Martin och kommer troligtvis spendera veckan på en divan och njuta av hejdlösa mängder prickig korv och grisöron. Men vi andra är som sagt på väg på till Lollo & Bernies förlovade land. Vi förbereder oss för denna resa på, minst sagt, lite olika vis.

Barnen primära fokus ligger på kvantiteten glass man kan lyckas få i sig på en vecka ("får man glass direkt när man kommer av flyget??"), försöker övertyga mig om att de kan simma utan puffar (de kan de inte) och funderar över vad de ska packa ner i sina små ryggsäckar ("Är det ok om jag packar ner det här lasersvärdet och 3 fotbollar?").

Niclas har anammat en jag-är-så-berest-att-jag-inte-blir-stressad-attityd. Han koketterar över hur lite packning han har och förklarar förståndigt för mig att "de faktiskt har affärer även på Mallorca". Dessutom fick han frispel när jag föreslog att vi skulle ta med pannkakor som matsäck till barnen på planet (antar att det inte går ihop med hans jet-set-aura?).

Jag skriver listor, fler listor och ännu fler listor för att inte glömma något.Kanske ska anamma min vän Jonas tips om att ha listförteckning över alla listor? Resväskor fylls med mediciner, astmamaskiner, puffar, kläder, mer mediciner, datorer, spel, filmer, frukt, pannkakor, nej förlåt mozzarellamackor, tandborstar och löparskor (om det inte finns löpband på hotellet tänker jag utmana Lollo och Bernie på 800-metersintervaller).

Det var länge sedan jag och Niclas tog en sista minuten till Zakynthos och ansvarslösa och hjälmlösa åkte ön runt på en hyrd motorcykel. Det var länge sedan vi dök och Niclas tecknade så mycket till mig under vattnet att jag till slut pekade finger tillbaka. Det var länge sedan vi låg i varsin solstol samtidigt.

Nä, jag antar att vi inte reser så spontant eller lätt längre, but I wouldn´t have it any other way.

Det finns inget dåligt väder, men jävligt mycket fula funktionskläder

"Ni ser ut som två italienska sportturister" var Niclas kommentar när jag och Maria gav oss iväg på vårt senaste gemensamma långpass.

Efter en blick i spegeln var jag böjd att hålla med. Utrustade med fodrade och vindtäta tights, skor med specialbeställda inlägg, dyra underställ, vätskebälten, gps-mätare, dextrosol och kondommössor insåg jag att förvandligen fullbordats. Vi har blivit 100 % löparnördar.

Löparnördar springer aldrig på måfå, utan har full koll på hastighet,ansträngning och sträcka. Visst händer det att man ger sig ut på ett oplanerat och improviserat pass, men då är det i själva verket planerat oplanerat.

Löparnördar sätter automatisk suffixet "Marathon" så fort någon nämner storstäder (New York Marathon är the shit)

Löparnördar är alltid hungriga. Det finns perioder av hård träning då Maria inte pratar om annat än hur mycket gröt hon ska äta så fort hon kommer hem. Denna återkommande och oförklarliga fascination för just gröt...

Nåja, det kunde vara värre. Vi kunde ju ha snöat in på curling.

För er som inte är löparnördar; detta är en s.k. kondommössa, med tillhörande matchande vantar med speciellt nyckelfack i handflatan.

Pling plong

"Brukar folk ofta råda dig till att ta det lugnare och slappna av mer?" frågade en klok kvinna mig nyligen.
Svaret var tveklöst ja. Jag vet inte hur många gånger människor i min närhet, i all välmening, förklarat hur jag bör leva mitt liv. Att jag borde springa mindre. Stressa mindre. Varva ner. Det de inte förstår är att det är den sortens råd, inte mitt tempo, som gör mig stressad på riktigt.
"Vet du vad? Alla mår inte bra av att åka på spa, ta det lugnt och lyssna på pling plong-musik." fortsatte kvinnan.

Jag håller helt med. Men ibland kan min impulsivitet sätta krokben för mig. Som när jag i en handvändning bestämde mig för att genomföra detta. Två veckor efter marathon. En vecka innan Blodomloppet.

Nåja, det man inte har i huvudet får man, bokstavligt talat, ha i benen. Jag ska springa de där fem milen. Sedan ska jag luta mig tillbaka och slappna av med en drink och lite pling plong-musik i bakgrunden.

10 000 meter åt rätt håll

I delar av Kongo har våldtäkter blivit ett normalt sätt att visa makt på, att bestraffa, att få utlopp för sin frustration. På Panzisjukhuset kämpar man för att kunna rädda de utsatta kvinnorna, ge dem den vård de behöver och hjälpa dem tillbaka till ett liv med värde och glädje. Men de behöver pengar.

Tjejmarathon är ett initiativ för att hjälpa de utsatta kvinnorna. Loppet arrangeras på ideell basis för att samla ihop pengar som stödjer utsatt kvinnor i världen. Pengarna går oavkortat till Panzisjukhuset.
Den 16 juni kommer vi, Maria och Titti, att delta i det 50 km långt loppet av kvinnor, för kvinnor, där alla intäkter går till kvinnor. Varje deltagare betalar själva 400 kr för att delta och ambitionen är att själva hitta sponsorer i sin omgivning som kan tänka sig att bidra med en tia per kilometer. Empatiska familjemedlemmar, vänner och bekanta som kanske inte trivs i löpspåret, men gärna vill hjälpa till på ett annat vis.

Kan du tänka dig att sponsra någon av våra sammanlagt 100 km?Alla medel (utom deltagarnas egna startavgifter) går oavkortat till Panzisjukhuset.
Så här gör du för att bidra:

1. Bestäm hur många kilometer du vill sponsra. 1 km = 10 kr
2. Sätt in valfri summa på (Handelsbanken) 6153-609212648. Märk insättningen med namn!
3. Du får därefter en bekräftelse på ditt bidrag från grundarna av Tjejmarathon.
4. Skicka gärna ett mail till titti_svensson@yahoo.se och berätta om ditt bidrag så vi kan hylla dig lite extra!
5. Följ vår blogg och Tjejmarathons officiella blogg för att höra mer om hur hur värdefullt just ditt bidrag är!