Otålig? Jag? Nej, det är världen som är långsam.

Som fyraåring förklarade jag för min mamma att jag ville sluta dansa balett eftersom "jag hade för mycket spring i benen". Det har inte förändrats så mycket de senaste 28 åren.

Okej, jag erkänner. Jag är en otålig människa. Jag stressar, gör sju saker samtidigt och får utslag av långsamma människor. Jag hatar att flanera. Jag förstår inte ens meningen med att flanera. Går man eller står man? Var ska man? Nej, då springer jag hellre, flera gånger i veckan. Varför gå när man kan springa?

Men jag är inte sämre än att jag vill bli bättre. På en lektion i veckan uppmanades vi fundera ut en svaghet hos oss själva för att därefter mingla runt och rådfråga våra klasskompisar om hur vi kunde utvecklas.

"Jag är så otålig. Hur kan jag bli bättre på att ta det lugnt?" frågade jag hon som stod mitt emot mig.
"Ta ett djupt andetag. Allt behöver inte gå så fort jämt", svarade den kloka människan.

Men det hörde jag knappt, jag var redan på väg till nästa person, nästa råd, nästa, nästa, nästa... Men det fanns ingen att fråga, eftersom alla andra fortfarande lugnt stod och pratade med sin första partner.

Nåja, jag lärde mig åtminstone något om mig själv. Och Rom byggdes faktiskt inte på en dag. (Men det hade kanske gått lite fortare om de inte varit så jävla långsamma).

If gymnastic were easy it would be called football

Som förälder är det viktigt att engagera sig i barnens aktiviteter. Annars är man en dålig förälder. Eftersom Niclas är en bra pappa, med en förkärlek till ishallar, ansvarar han för Maxis hockeyträning. Det innebär dessvärre att jag är stuck med Willes gymnastik.

Jag hatar gymnastiken. Man kanske inte får säga så, men det gör jag i alla fall. Wille säger att han älskar gymnastiken, men jag misstänker att han är mest intresserad av fruktpausen.

Inom gymnastiken är disciplin en ledstjärna. Wille styrs mer av kärnvärden som trots, envishet och den-som-skriker-högst-vinner. Det blir något av en kulturchock. När man ska gå balansgång gör Wille kullerbyttor. När man ska göra kullerbyttor hoppar Wille på ett ben. När man ska hoppa på ett ben skriker Wille.

Gymnastiken leds av familjen Gymnastik. Det är mamma och pappa Gymnastik, mormor Gymnastik och ett gäng smågymnaster. Jag misstänker att mormor är besviken på sin dotter som aldrig blev en stjärngymnast och hela salen osar av prestationsångest och brustna förhoppningar. Det är lite grand som att ta del av en Norén-pjäs, fast den utspelar sig i en kommunal gymnastiksal i en förort. Norén-ångest upphöjt till två alltså.

Jag brukar fantisera om att de bor allihop tillsammans allihop i ett stort, vadderat hus och ägnar hela dagarna åt att göra kullerbyttor, leka flygplan och sträcka på ryggen.

Igår under fruktstunden passade jag på att kolla in paret Gymnastik lite extra. Pappa Gymnastik hade en urtvättad t-shirt med Commodore-tryck. Mamma Gymnastik hade en tröja med texten:
"If gymnastic were easy it would be called football".

"No shit sherlock", tänkte jag och tog en tugga till på bananen.

En helt ny värld

Oftast rusar man bara fram i vardagen utan att reflektera över hur livet utvecklats. Men när man tänker efter har det faktiskt hänt en hel del de senaste åren.

Nuförtiden är det helt normalt för mig att...

...hitta ruttna tomater och trasiga legogubbar i min Marc Jacobs-väska

...besvara frågor som "är det okej att jag tar med en julgranskula på gymnastiken?"

...förklara hur morfar kan vara så gammal och så liten på samma gång

...spela memory med en miljon likadana bilder på spindelmannen

...kallprata om bergvärme, snöslungor och dräneringar med dagispappor som är minst tio år äldre än jag

...associera solsken med "grillkväll" snarare än "drink på uteservering"

...börja förbereda lunchen vid 10.30

...tycka kl. 08.00 är en helt okej sovmorgon på helgen

...skriva blogginlägg medan tre småkillar försöker skjuta bedövningspilar på en avdankad kamphund

Hans Majestät Konungen

"Mamma, har du sett kungen? Hur ser han ut? Är han gammal?" frågade barnen.

Nu ska här allmänbildas tänkte jag och googlade på kungen.
"Så här ser vår konung ut, kära barn" svarade jag och visade den första bilden jag fick upp:

Jag är gift med jultomten

Igår kom Niclas hem igen och som vanligt hade han väskan full av presenter. Mitt i paketöppningen fick jag en insikt om att det går att dra vissa paralleller mellan längre relationer och förhållandet till julafton.

När man är liten (eller nykär) är julafton (ens partner) magisk. Denna dag är overkligt underbar och omges av ett mystiskt stjärnstoft. Man kan helt enkelt inte tro att det är sant.

Sedan går åren. Man slutar tro på tomten och får inte alltid det man önskat sig. Jul associeras med stress och krav. En del blir bittra och slutar fira jul överhuvudtaget. Eller så håller de masken och sjunger falskt till snapsarna.

Andra inser långsamt att julen bara är en vanlig dag. Med 24 vanliga timmar, varken mer eller mindre. En dag som ibland är underbar, och ibland ljummet långtråkig. Men det spelar egentligen ingen roll, den kommer ju ändå alltid vara lite bättre än de andra 364 som kommer och går. Och ärligt talat, vem vill vara utan julafton?

To posh to push

Jag hörde att Posh är gravid igen. Ni vet hur det brukar gå för henne: ett halvt kilos viktuppgång, fortsatt höga klackar och planerat snitt fyra veckor för tidigt. Jag är också snittad, men där slutar alla likheter oss emellan.

Jag var inte så chic som gravid. Jag var mer som...Barbapapa. Oformlig, oförarglig men snäll och glad. En Barbapapa som åt pannkakor som snacks och hade som mål att utse den bästa chips/dip-kombinationen.  När en av våra vänner fyllde 30 år och hade frågesport löd en av frågorna:

Vad gillade Titti mest som gravid?
1) Chips 
X) Kebab
2) Både två

Jag slutade väga mig när jag gått upp 25 kg. Och nej, det var inte vatten.

Barbapapor vill inte ha höga klackar och snygga kläder. Barbapapor vill ha bekväma tofflor och tältklänningar. Barbapapor är inte så noga med att sminka sig eller fixa håret, dem är ju rosa och fina ändå. Och vad spelade det för roll, jag var ju en glad Barbapapa. Men sen gick jag över tiden nästa tre veckor och då blev jag en sur Barbapapa. Och vem tycker om en stor, skär, sur klump?

Niclas tyckte tydligen om stora, skära, sura klumpar som äter chips i sängen och snarkar. Som klagar på foglossning och snor alla hans jeans. Det, mina vänner, är ett bevis på äkta kärlek.

Gråtmild

Första gången jag var gravid så grät jag av lycka. Andra gången jag var gravid så hade jag ju redan ett litet barn så då grät jag mest av trötthet. Och kanske av insikten om att jag snart skulle bli ännu tröttare.


Men det är lögn att säga att jag bara grät av lycka när jag väntade Max. Jag var sprängfylld av hormoner och sanningen är att i stort sett vad som helst som var tillräckligt sliskigt eller sorgligt fick mig att börja snyfta. En kväll hittade Niclas mig rödgråten i soffan och med hulkande röst förklarade jag att Jamie Olivers vänner inte visat tillräckligt mycket uppskattning över den fina maten han lagat till dem. ”Stackars, stackars Jamie”, snyftade jag. ”Inte nog med att hans enorm tunga får honom att läspa så mycket att man knappt hör vad han säger. Han har otacksamma, giriga vänner också.”

Andra gången jag var gravid så grät jag mest över bristen på omsorg. Fast först grät jag av tanken på att vi aldrig mer skulle kunna ha barnvakt. Vem skulle orka eller vilja passa två små barn, samtidigt? Som blivande tvåbarnsmamma förväntas man klara av hela resan själv och varken känna osäkerhet eller tvivel. Man har gjort det förut och graviditeten är bara en transportsträcka under vilken man måste fungera normalt. Den här gången var det ingen som ritade roliga gubbar på min svällande mage, om man säger så. Visserligen gjorde inte Niclas det under första graviditeten heller, men han kunde ha gjort det. Det fanns tid till det. Den andra gången fanns det knappt tid till att lägga händerna på magen tillräckligt länge för att hinna fånga en liten spark. 


Niclas är, som ni alla vet, väldigt disträ och förvirrad av naturen och jag kan svära på att han då och då under andra graviditeten verkligen glömde bort att vi väntade ett barn till. Och ärligt talat så gjorde jag det också.

I vanliga fall så är jag faktiskt inte den gråtande typen. Jag grät tillexempel inte när mina barn föddes. Jag försökte verkligen pressa fram en tår när Max kom ut eftersom jag tyckte att det skulle vara så, men jag var alldeles för trött och förvirrad. Och när Wille föddes så var jag alldeles för arg på Niclas för att kunna gråta (han hade tillbringat hela förlossningen med att diskutera klockor med narkosläkaren…).

Men nu, när jag ser mina små killar leka med varandra och skratta högt tillsammans, så kan jag svära på att det emellanåt blir lite vått i ögonvrån.

Secrets

När jag behöver säga något som inte barnen bör förstå använder jag ett klassiskt föräldratrick: jag pratar engelska. Än så länge fungerar det finfint, så länge man undviker vedertagna barnbegrepp som "fight", "icecream" och "manboy".

Problemet är bara att jag använder det här tricket i helt andra sammanhang. Av någon anledning har jag fått för mig att engelska är mitt alldeles egna sjörövarspråk, som bara jag och min samtalspartner förstår.

Ett exempel är när mammas födelsedag närmade sig och jag, över huvudet på henne, frågar Frida:
"What should we get for her birthday?"

Min svägerska bor i Hong Kong och deras barn förstår både tyska, svenska, engelska och mandarin. Tänk vad bra vi har det i Sverige ändå.

Gammal kärlek rostar

För några dagar sedan träffade vi en gammal bekant. Han är rik, mäktig och framgångsrik. Vid sin sida hade han sin fjärde (blivande) fru. Sist vi träffade honom var han fortfarande gift med sin förra fru, varför Maxi blev lite förvirrad. På vägen hem förklarade jag att han träffat en ny kvinna.

- Varför ville han inte ha den gamla...? frågade Maxi.

Jag funderade ett tag på vad jag skulle svara (läs: hur jag skulle ljuga). Hur jag, på ett pedagogiskt sätt, skulle förklara för mina små barn att kärlek ibland kan ta slut (men att det aaaaaldrig kommer hända mamma och pappa). Niclas löste dock problemet åt mig.

- Han ville inte ha den gamla för att hon var gammal, svarade han.

Punkt.

Mrs Vader

Har ni stått inne på en trång, liten kommunal toalett och försökt kränga på er en svart morgonrock och Darth vader-mask någon gång? Har ni sett er själva i spegeln (genom dimmigt darth vader-mask-glas) och på allvar försökt få till den rätta rösten? Har ni fäktats med 20 lasersvärdsförsedda 4-åringar? Nä. Trodde inte det heller.

Det var självklart Niclas idé att alltihop. Att hyra kommunens gympasal. Att ha Star Wars-kalas med tema "träningsläger för Jedis". Att bjuda in 20 stycken 4-åringar. Tre dagar innan kalaset kom han dock hem med en liten överraskning: han måste resa till Dubai.

Jag stod ensam kvar. Med kommunens gympasal. Med Star Wars-kalaset med temat "träningsläger för Jedis". Med 20 stycken 4-åringar.

Hur det gick? Jodå, se nedan.

 Partysugna Star Wars-anhängare

Tårtan var en enkel match tack vare systeryster

Vad gör man inte för barnen...?

En bra förälder

Som förälder är det viktigt att vara konsekvent. Så det är jag. Jag är konsekvent inkonsekvent.

På villovägar?

Min bättre hälft har precis åkt till Hong Kong och kommer inte hem förrän på torsdag. Tror jag. Man kan aldrig riktigt veta med Niclas.

En gång väntade jag förgäves ett dygn innan han kom hem från USA och förklarade att han tagit fel på tidszonerna. Sist han var i Dubai (?) fick jag följande sms:

"Först en drink i baren. Sedan drar jag till Polen".

Det tog en liten stund innan jag förstod att han tänkte avrunda dagen med ett dopp i hotellets pool.

Ett grymt skönt gammelliv

Min kloka barnvakt påpekade för mig att det var smart av mig och Niclas att skaffa barn så tidigt eftersom det innebär att "vi kommer få ett grymt skönt gammelliv".

Jag är inte riktigt säker på när gammellivet börjar, men jag skulle tippa på runt 40.

Den ideala leken

Jag och Frida är uppfostrade i sann 70-talsfeministisk anda. Punkt slut. När vi var små fick vi inte ha Barbie eftersom mamma trodde att den supersmala dockan kunde ge oss en osund kroppsuppfattning. Istället fick vi leka med den något rundare Sindy. (Mamma förnekar det här, men det är 100% sant).


Pappa var dock inne på en helt annan linje och gav oss dyra Sindy-tillbehör från USA i form av hästar, hästvagnar och kläder. Så vi hade ett gäng feminist-kapitalist-Sindys som var singlar. Barbie hade ju Ken, men Sindy hade ingen, jag antar att hon var en självständig kvinna. 


Men vi ville ju leka snusklekar med våra Sindys (tjejer leker ALLTID snusklekar) och till det behövs ju killar. Så min kreativa syster rakade helt enkelt av håret på en av dockorna och klädde på honom/henne de mest manliga kläderna vi hade (knytblus och dambyxor). Så sedan satt vi där och lekte parningslekar mellan en rik shoppingberoende knubbis och en könslös transvestit med bröst och kvinnokläder. 
Hur sunda ideal ger det kära mamma?

Titti - nu som Dolly

Minns ni det klonade fåret Dolly? Man har ju inte hört så mycket om kloning på sistone, men om de funderar på att göra några nya försök så ska jag definitivt att anmäla mig som testperson. Tänk så praktiskt att ha ett dussin Tittis att ge bort i t.ex julklapp! Jag skulle slå in dem i fint, skimrande cellofanpapper och skriva vitsiga rim typ:

Till Niclas:
"En alldeles egen Titti du får,
med rena kläder och nyfönat hår.
Som aldrig tjatar och alltid ler,
och av dig bara vill ha mer"




Till barnen:
"Titta! En helt ny mamma,
lite bättre men ändå densamma!
Med tålamod som räcker för två,
och kläder man gärna får kladda på!"


Till vännerna:
"En trendig Titti med glatt humör,
utan ungar som alltid stör.
Som alltid ställer upp när livet är pest,
och aldrig går hem först från en fest!".

Sedan skulle jag, OriginalTitti, gå och lägga mig och sova sött, lyckligt förvissad om att alla äntligen var nöjda.

Vår förstfödde

När folk frågar om vi vill ha fler barn brukar vi svara att det räcker nu. Vi har ju faktiskt tre: maxi,
wille och vår förstfödde: Bulten. Niclas fina bilder av Bulten gör mig varm i hjärtat.

En yrkeskvinna

Jag gillar att vara effektiv. Ni vet, nästan lite så där tyskt. Men ibland går det över gränsen, som när jag envisades med att börja jobba direkt efter att Wille fötts. Insåg det när jag läste den här texten, hämtad från min gamla blogg.

"Mm...okej..då var det dags att skriva klart den där intervjun, det är ju ändå deadline i morgon. Det är nämligen väldigt viktigt att förverkliga sig själv som kvinna även om man har barn (varav den ena är tre månader och ständigt sjuk och den andra 2 år och ständigt trotsig). Okej...nu ska vi se...dags att plocka fram kreativiteten...ska bara ge Wille nappen först. Hmm...luktar lite skumt...han kanske äntligen har bajsat (det var nästan en vecka sedan sist..)? Nähä, inte det. Och nappen funkade tydligen inte heller. 

Sätter igång bandspelaren med den bandade intervjun. Men något är fel, fruktansvärt fel. Personerna på bandet pratar hiskeligt fort, som små smurfar. Hittar en knapp på bandspelaren som sänker hastigheten. Men nu pratar personerna hiskeligt långsamt i stället (ännu långsammare än Kristina Lugn). Försöker tyda vad de säger medan Max skriker att han vill titta på "kossorna". 

Kossorna är en film som vi filmat med vår digitalkamera. Den kameran var väldigt dyr och Niclas har tappat bort sladden som skickar över filmen in i datorn så nu kan vi inte filma något mer. "Kossorna" är sålunda en väldigt unik och dyr produktion. Jag sätter på "Kossorna" medan jag håller bandspelaren närmare örat. Hmm...omöjligt att försöka tyda vad de säger. Jag får förlita mig på mitt minne istället (som minst sagt fått sig en törn efter tre månaders sömnbrist...). Wille skriker och jag knyter fast honom i fem meter tyg (a´1000 spänn) runt min kropp. Gungar, försöker stoppa in nappen och skriva samtidigt. Funkar inte. Wille vill ha mat. Krånglar oss ur det fem meter långa, dyra tyget och sätter mig i soffan för att amma. Bulten gosar in sig i mitt fem meter långa, numera hundhårstäckta tyg. 

Upptäcker att "Kossorna" har tagit slut och övergått i ett "Real World"-avsnitt från kejsarsnittet då Wille föddes. Max tittar storögt på TV:n. Jag skyndar fram (fortfarande med Wille fast i bröstet) och försöker få stopp på Motorsågsmassakern på skärmen. Det funkar inte så jag ställer mig framför TV:n i stället för att skymma Max sikt. "Mamma kan inte" säger Max. Ringer Niclas och begär (trots att han sitter i möte) att han ska förklara hur den dyra jävla digitalkameran funkar.
"Jag är dessvärre lite upptagen" säger han med sin värsta business-manager-röst och knäpper av mobilen.
"Vill se kossorna! Vill se kossorna" skriker Max. Wille hugger efter bröstet. Mobilen piper. Bara ett litet sms från min uppdragsgivare som vill påminna om att deadline närmar sig..."

Olle obstinat

Att leva med Niclas är som vara med i DaVinci-koden, man måste vara grym på att tolka det han säger och själv skapa någon form av sammanhang. Han hävdar att det beror på hans dyslexi. Jag vet inte, men jag vet att jag övat upp min förmåga efter elva år tillsammans.

Ett bra exempel:
Niclas: Jag var ute och åt med några kunder igår.
Titti: Jaha, var då?
Niclas: På Olle Obstinat.
Jag: Olle Obstinat...?
Niclas: Vet du inte vad det är? (suckar). Och du kallar dig stockholmare...
Jag: Ehh....nej.
Niclas: Den är typ superkänd. Ligger i gamla stan.
Jag: Olle Obstinat...?
Niclas: Ja...en gammal klassisk krog.
Jag: Menar du Mårten Trotzig???
Niclas: Ja, jag ju det!!

Jag är lyckad

När jag hänger på Facebook och tjuvkikar i andra människors fotoalbum slås jag av hur lyckade (och lyckliga) de verkar vara. Jag vill självklart inte vara sämre.
Varsågod, en inblick i mitt lyckade, lyckliga liv:

Bild: Den ömsinte modern och den vackre sonen

Verklighet: Jag och min syrras minsta son som jag brukar tvångslåna när jag får babycravings.  

Lägg gärna märke till hans skräckslagna ansiktsuttryck

Bild: Mina fantastiska barn.
Verklighet: Mina fantastiska barn som vaknar sex varje dag, vägrar tvätta håret och blir arga på mig när tv-spelet krånglar

Bild: Min avelshund med imponerande stamtavla

Verklighet: Min dampiga semi-kamphund från Jakobsberg som äter allt utom ruccola, men bara i lagom små bitar.  

Bild: En av mina fantastiska vänner
Verklighet: En av mina fantastiska vänner

Bild: Ett fantastiskt lyckat äktenskap
Verklighet: Två trötta småbarnsföräldrar som är sjukt glada över att ha barnvakt och knappt känner igen varandra utan mysbyxorna på.

Ny blogg - nya bekymmer

Det är inte lätt att starta en ny blogg ska ni veta. Inte nog med att man måste fylla den med intressanta inlägg, man måste även välja DESIGN. Funderade ett tag på mallen "Häftig AB", men det fick bli en enkel, blå standardmodell. Typiskt mig att välja det som inte sticker ut, som är lite tråkigt. För några år sedan gjorde jag allt för att bekämpa min tråkighet, min präktighet. Nu känns det helt okej. Det är det fina med att vara 32 år.

Välkommen till min nya, tråkiga blogg.