If gymnastic were easy it would be called football

Som förälder är det viktigt att engagera sig i barnens aktiviteter. Annars är man en dålig förälder. Eftersom Niclas är en bra pappa, med en förkärlek till ishallar, ansvarar han för Maxis hockeyträning. Det innebär dessvärre att jag är stuck med Willes gymnastik.

Jag hatar gymnastiken. Man kanske inte får säga så, men det gör jag i alla fall. Wille säger att han älskar gymnastiken, men jag misstänker att han är mest intresserad av fruktpausen.

Inom gymnastiken är disciplin en ledstjärna. Wille styrs mer av kärnvärden som trots, envishet och den-som-skriker-högst-vinner. Det blir något av en kulturchock. När man ska gå balansgång gör Wille kullerbyttor. När man ska göra kullerbyttor hoppar Wille på ett ben. När man ska hoppa på ett ben skriker Wille.

Gymnastiken leds av familjen Gymnastik. Det är mamma och pappa Gymnastik, mormor Gymnastik och ett gäng smågymnaster. Jag misstänker att mormor är besviken på sin dotter som aldrig blev en stjärngymnast och hela salen osar av prestationsångest och brustna förhoppningar. Det är lite grand som att ta del av en Norén-pjäs, fast den utspelar sig i en kommunal gymnastiksal i en förort. Norén-ångest upphöjt till två alltså.

Jag brukar fantisera om att de bor allihop tillsammans allihop i ett stort, vadderat hus och ägnar hela dagarna åt att göra kullerbyttor, leka flygplan och sträcka på ryggen.

Igår under fruktstunden passade jag på att kolla in paret Gymnastik lite extra. Pappa Gymnastik hade en urtvättad t-shirt med Commodore-tryck. Mamma Gymnastik hade en tröja med texten:
"If gymnastic were easy it would be called football".

"No shit sherlock", tänkte jag och tog en tugga till på bananen.