En yrkeskvinna

Jag gillar att vara effektiv. Ni vet, nästan lite så där tyskt. Men ibland går det över gränsen, som när jag envisades med att börja jobba direkt efter att Wille fötts. Insåg det när jag läste den här texten, hämtad från min gamla blogg.

"Mm...okej..då var det dags att skriva klart den där intervjun, det är ju ändå deadline i morgon. Det är nämligen väldigt viktigt att förverkliga sig själv som kvinna även om man har barn (varav den ena är tre månader och ständigt sjuk och den andra 2 år och ständigt trotsig). Okej...nu ska vi se...dags att plocka fram kreativiteten...ska bara ge Wille nappen först. Hmm...luktar lite skumt...han kanske äntligen har bajsat (det var nästan en vecka sedan sist..)? Nähä, inte det. Och nappen funkade tydligen inte heller. 

Sätter igång bandspelaren med den bandade intervjun. Men något är fel, fruktansvärt fel. Personerna på bandet pratar hiskeligt fort, som små smurfar. Hittar en knapp på bandspelaren som sänker hastigheten. Men nu pratar personerna hiskeligt långsamt i stället (ännu långsammare än Kristina Lugn). Försöker tyda vad de säger medan Max skriker att han vill titta på "kossorna". 

Kossorna är en film som vi filmat med vår digitalkamera. Den kameran var väldigt dyr och Niclas har tappat bort sladden som skickar över filmen in i datorn så nu kan vi inte filma något mer. "Kossorna" är sålunda en väldigt unik och dyr produktion. Jag sätter på "Kossorna" medan jag håller bandspelaren närmare örat. Hmm...omöjligt att försöka tyda vad de säger. Jag får förlita mig på mitt minne istället (som minst sagt fått sig en törn efter tre månaders sömnbrist...). Wille skriker och jag knyter fast honom i fem meter tyg (a´1000 spänn) runt min kropp. Gungar, försöker stoppa in nappen och skriva samtidigt. Funkar inte. Wille vill ha mat. Krånglar oss ur det fem meter långa, dyra tyget och sätter mig i soffan för att amma. Bulten gosar in sig i mitt fem meter långa, numera hundhårstäckta tyg. 

Upptäcker att "Kossorna" har tagit slut och övergått i ett "Real World"-avsnitt från kejsarsnittet då Wille föddes. Max tittar storögt på TV:n. Jag skyndar fram (fortfarande med Wille fast i bröstet) och försöker få stopp på Motorsågsmassakern på skärmen. Det funkar inte så jag ställer mig framför TV:n i stället för att skymma Max sikt. "Mamma kan inte" säger Max. Ringer Niclas och begär (trots att han sitter i möte) att han ska förklara hur den dyra jävla digitalkameran funkar.
"Jag är dessvärre lite upptagen" säger han med sin värsta business-manager-röst och knäpper av mobilen.
"Vill se kossorna! Vill se kossorna" skriker Max. Wille hugger efter bröstet. Mobilen piper. Bara ett litet sms från min uppdragsgivare som vill påminna om att deadline närmar sig..."