Gråtmild

Första gången jag var gravid så grät jag av lycka. Andra gången jag var gravid så hade jag ju redan ett litet barn så då grät jag mest av trötthet. Och kanske av insikten om att jag snart skulle bli ännu tröttare.


Men det är lögn att säga att jag bara grät av lycka när jag väntade Max. Jag var sprängfylld av hormoner och sanningen är att i stort sett vad som helst som var tillräckligt sliskigt eller sorgligt fick mig att börja snyfta. En kväll hittade Niclas mig rödgråten i soffan och med hulkande röst förklarade jag att Jamie Olivers vänner inte visat tillräckligt mycket uppskattning över den fina maten han lagat till dem. ”Stackars, stackars Jamie”, snyftade jag. ”Inte nog med att hans enorm tunga får honom att läspa så mycket att man knappt hör vad han säger. Han har otacksamma, giriga vänner också.”

Andra gången jag var gravid så grät jag mest över bristen på omsorg. Fast först grät jag av tanken på att vi aldrig mer skulle kunna ha barnvakt. Vem skulle orka eller vilja passa två små barn, samtidigt? Som blivande tvåbarnsmamma förväntas man klara av hela resan själv och varken känna osäkerhet eller tvivel. Man har gjort det förut och graviditeten är bara en transportsträcka under vilken man måste fungera normalt. Den här gången var det ingen som ritade roliga gubbar på min svällande mage, om man säger så. Visserligen gjorde inte Niclas det under första graviditeten heller, men han kunde ha gjort det. Det fanns tid till det. Den andra gången fanns det knappt tid till att lägga händerna på magen tillräckligt länge för att hinna fånga en liten spark. 


Niclas är, som ni alla vet, väldigt disträ och förvirrad av naturen och jag kan svära på att han då och då under andra graviditeten verkligen glömde bort att vi väntade ett barn till. Och ärligt talat så gjorde jag det också.

I vanliga fall så är jag faktiskt inte den gråtande typen. Jag grät tillexempel inte när mina barn föddes. Jag försökte verkligen pressa fram en tår när Max kom ut eftersom jag tyckte att det skulle vara så, men jag var alldeles för trött och förvirrad. Och när Wille föddes så var jag alldeles för arg på Niclas för att kunna gråta (han hade tillbringat hela förlossningen med att diskutera klockor med narkosläkaren…).

Men nu, när jag ser mina små killar leka med varandra och skratta högt tillsammans, så kan jag svära på att det emellanåt blir lite vått i ögonvrån.