Jane Hellen och udda strumpor

Minns ni de där tjejerna i skolan som hade matchande Jane Hellen schampoo/balsam och fönade sina väldoftande hår efter skolgymnastiken?

Jag var inte en av dem. Jag var en av dem som alltid glömde handduk och fick torka kroppen med den sortens stora hårda pappersdukar som alla offentliga toaletter i Sverige hyste innan miljömedvetenhetens intåg. Jag var en av dem som hade udda strumpor. Jag var en av dem som gick ut med blött hår mitt i vintern och fascinerat försökte bryta av de frusna topparna.

Sedan växte jag upp, gifte mig och fick barn. Trodde i min enfald att Jane Hellen-tjejerna försvunnit till ett parallellt universum där alla smorde in kroppen ordentligt efter varje dusch och aldrig hade avflagnat nagellack.

Men i samma ögonblick som jag blev mamma dök dem upp igen. Men den här gången var de beväpnade med bebisar klädda i lager på lager enligt P.O.P-principen och bar på välsorterade skötväskor med speciella banan-fodral från Designtorget.

Jag hade en gammal Adidasväska utan speciella blöjfack, fylld med barmatsburkar och stötskadade frukter.  Jag var en av dem som aldrig gick på babysim eller slukade böcker om barns utvecklingsfaser.

Nu är mina barn äldre och jag är trygg i min mammaroll. Jag vet att udda strumpor skyddar små barnfötter lika bra och att mosade bananer ibland smakar extra gott. Men i hissen på NK häromdagen fick jag en deja vu över hur en "duktig" mamma beter sig. Jag delade hissen med två välklädda kvinnor, med lika välklädda bebisar liggandes i  snygga vagnar.

- I morgon går Alice in i klängfasen, sa den ena.
-Hur menar du då? svarade den andra.
- Ja, hon blir ju fem veckor i morgon!
- Jaha....
- Då har ALLA bebisar en speciell klängfas som vara mellan fyra dagar och två veckor! förklarade den duktiga mamman innan hon spände ögonen i den andra och fortsatte:
- Har du inte läst utvecklingsboken???
- Jo....svarade den andra förvirrat.

Hissen stannade till och dörrarna öppnades. De två kvinnorna gick ur och styrde bestämt stegen mot NK:s avdelning för barnkläder.

En unken lukt av gammalt omodernt åttiotals-schampoo låg kvar i luften.

Äntligen!

En dröm har gått uppfyllelse. Nej, jag pratar inte om mitt nya jobb (tjohoo). Jag pratar inte heller om det faktum att jag sprang mitt första marathon i helgen. Nej, jag talar om att jag äntligen fått tillfälle att använda flärpar.

För er som inte vet så är flärpar (även kallat index notes) den sortens smålappar som viktiga juristtjejer märker sina viktiga tunga lagböcker med (se bilden). Ända sedan jag började på universitetet (alternativt såg Legally blonde, välj själva) har jag haft en fascination för dessa välklädda juristtjejer med tunga, viktiga böcker. Och alla dessa fantastiska flärpar i fantastiska färger!

Jag har under mina fem år i universitetsvärlden aldrig fått tillfälle att använda flärpar. Inte förrän nu. Den sista kursen på IHR var etik och juridik och plötsligt stod jag där med en tung lagbok. Självklart tog jag tillfället i akt och köpte de fräckaste flärparna Akademibokhandeln kunde erbjuda.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle använda dem till, utan fäste dem lite på måfå, tills en vänlig klasskamrat visade mig tillrätta i flärparnas värld. Och plötsligt var jag en av dem; juristtjejerna. Jaghar aldrig känt mig så viktig som när jag gick fram i korridorerna med den tunga boken under armen. Under hela kursen envisades jag med att bära boken till och från skolan. Jag skyllde på att boken inte rymdes i väskan, men egentligen ville jag bara visa min fina flärpbok. Dessutom var det praktiskt att ha den nära till hands om jag skulle behöva citera en paragraf eller två för någon intresserad (exempelvis en dagispappa som råkar sätta sig på sätet bredvid på morgonbussen in till stan 07.30).

Nu är snart IHR över och troligtvis även mina studier. Inga fler romantiska fantasier om universitetsliv a´la Harvard (som jag också haft i smyg under flera år). Inga fler föreläsningar. Inga fler grupparbeten. På sätt och vis kommer jag nog sakna alltihop. Men jag kommer ju alltid ha minnena kvar. För att inte tala om flärparna.

Vår förstfödde

Som småbarnsföräldrar är man inte alltid ense om vilken uppfostringmetod som är bäst. Inte som hundägare heller.

När vår förstfödde, Bulten, kom hem till oss för snart nio år sedan hade jag och Niclas lite olika idéer om hur han skulle formas till en harmonisk och lydig hund. Jag förespråkade tillrättavisning genom blåsning på nosen (det hade jag läst om i någon artikel om kärleksfull uppfostran) . Niclas ville brotta ner honom och visa vem som var flockens ledare.

Blåsmetoden funkade första gången, antagligen på grund av ren förvåning från Bultens sida. Andra gången nös han mig i ansiktet. Idag skulle han inte reagera om jag så satte en jetmotor framför hans trubbiga lilla nos.

Precis som småbarnföräldrar var vi mycket engagerade i Bultens uppväxt. Han skolades in på hunddagis och vi gick på kvartssamtal. Vi sökte efter likasinnade på rasträffar, till följd att Bulten blev livrädd och hoppade upp i Niclas famn (Bulten är livrädd för kamphundar).Vi gick på valpkurs, unghundkurs och kantarellsökningskurs.

På den sistnämnda var vi ett par främmande fåglar. De andra deltagarna hade ståtliga hundar, campingstolar, regnställ, hemgjort hundgodis och termos. Vi kom dit med ett storpack köttbullar, en flaska Evian (till Bulten) och en kamphund i släptåg. Men Bulten var fantastiskt duktig på att leta svamp! Problemet var bara att han älskade att äta upp svampen. Älskade den mer än de köpta köttbullarna som skulle fungera som belöning.

Nu har vi även två små pojkar som ska uppfostras. Inte heller här är vi alltid överens. Niclas vill vara kärleksfull, men även tuff.  Det vill jag också, men inte när de blir ledsna. Då vill jag bara att de ska bli glada igen. Niclas vill vara konsekvent. De vill jag också, men inte jämt.

Förhoppningsvis blir resultatet bra. Kanske blir de lite lagom tuffa på ytan, men varma och mjuka inuti. Precis som Bulten.

Jag är en lämmel

Visste ni att lämmeldjur kan bli så arga så de dör? Det visste inte jag heller, men jag kan förstå hur de känner sig. När jag blir arg sätter sig känslan i kroppen och kommer ut i form av skrik. När jag var liten skrek jag så mycket att man skickade mig till en röstpedagog. Hon trodde att jag skrek för att jag hörde dåligt. Så var det inte, jag skrek för att folk skulle höra mig bättre.

Det är likadant för en av mina söner. Han skriker, både ofta och högt, både när han är glad och ledsen. Jag har försökt få honom att sluta, men det är inte det lättaste. Ibland skriker jag tillbaka:
"Sluta skrika!" vrålar jag så fönstren skallrar. En gång skrek jag så högt att jag höll på att svimma av andnöd. Det hjälpte inte.

Då försöker jag vara pedagogisk, gå ner på hans nivå och försiktigt förklara hur jag upplever hans skrik.
Det hjälper inte heller.

Då sticker jag ut och springer. Och inser att skrikande nog är ett ganska litet bekymmer jämfört med mycket annat. Det hjälper.

Men jag skriker inte bara, jag är även väldigt noga med att ofta påpeka för båda barnen hur mycket jag älskar dem.
"Du vet väl att jag älskar dig?" frågar jag skrikungen och ser in i hans klarblå, stora ögon.
"Ja, jag vet" svarar han och håller kvar blicken i min innan han fortsätter:
"Men jag älskar pappa".

Eric är populär

Familjen Svensson är ingen riktig Svenssonfamilj. Vi äter inte tacos varje fredag, kör inte volvo och följer varken följer Let´s dance eller Melodifestivalen. Lagom till den stora finalen föll vi dock för grupptrycket och samlade 5 vuxna och 7 barn framför tv:n. Det blev succé hos den yngre målgruppen och de senaste veckorna har småkillarna ägnat åt att surfa in på youtube titta på Eric Saades framträdande om och om igen.

- I will be popular, sjunger Maxi, medan Wille fascinerat spärrar upp sina små ögon varje gång Saade spränger glasburen.
-Vad sjunger han om? frågade de en dag.

Jag funderade en stund på hur man levererar den bistra sanningen till dessa oskyldiga små varelser.

"Jo, mina barn, så här är det. Eric är kär i en tjej, men hon bryr sig inte om honom eftersom han är en nörd. Han tänker dock inte ge upp, utan planerar att genomföra en total make-over a´la klassisk highchool-film. Han planerar att ta bort allt som är han och ersätta med det som alla tjejer gillar; nämligen hårdstylade snorvalpar fostrade av Idolskolan. Och sen, när han inte längre är sig själv, kommer han bli populär och då får han äntligen ligga."

Men det säger jag inte.
"Jag vet inte" svarar jag. Och så kurar vi ihop oss alla tre framför datorn och tittar ännu en gång på hur Saade spränger glasburen. Allt i väntan på att Eric ska bli populär.

All inclusive at Svensson Inn

En kompis kom nyss hem från en utlandssemester och berättade om hotellets fantastiska frukostbuffé. Det fanns alltifrån berg av exotisk frukt till fantastiskt färskt bröd och snygga kockar som på rad stod redo att laga omeletter utifrån gästernas önskemål. Självklart blev jag avundsjuk. Och hungrig. Men när jag började fundera lite insåg jag att det fanns vissa likheter med frukostvanorna hos oss Svenssons. Dock med en stor skillnad; här är det jag som bär kockmössan.

Som brukligt för servicepersonal väcks jag okristligt tidigt (runt halv sex) och går ensam upp medan gästerna (resten av familjen) sussar vidare. Efter en stund droppar de sömndruckna ner för trappan, en efter en. Mina gäster består av:
Två småbarn som är Rainman-noga med hur och vad som serveras.
En hund som äter allt, men bara i lagom stora bitar. Annars lägger han maten i sin säng och skäller på den tills någon (läs jag) finfördelar den.
En väldigt morgontrött man

Missförstå mig rätt, i vår familj äter man det som bjuds. Men trots det har samtliga gäster utvecklat sina egna rutiner och önskemål.
Barn nr 1 vill ha gröt med exakt mängd mjölk (annars blir det katastrof), ett dinosaurieglas med vatten och lagomkokt ägg
Barn nr 2 vill ha fil i ett glas med den minsta skeden (mycket viktigt!), ett discoglas med juice samt enbart äggvitor
Mannen vill ha äggröra och bacon, alternativt kontinental frukost med marmeladmackor och te
Hunden nöjer sig med allt som ramlar ner från bordet
Jag vill ha kaffe. Mycket kaffe.

Min syster driver ett annat hotell; Wismar World. Där har de inte mindre tre barngäster och flera höns. Hon har precis börjat jobba igen och för första gången på åtta år lämnar hon hemmet innan frukost varje morgon. Vad hon såg fram emot mest? Att ta en kaffe och croissant i farten på väg till kontoret.

Är vi framme snart?

Förra veckan var det sportlov och vi packade in hela familjen Svensson i mammabussen för att bege oss till svärföräldrarna i Karlstad. Mammabussen är en gammal Chevrolet utrustad med sju sittplatser och dubbla dvd-spelare. Men den har ingen radio och dricker bensin som en alkis på julafton. Mammabussen är min bil och i den får man både dricka kaffe, äta pepparkakor och slänga skräp på golvet. I Niclas älskade Mini Cooper råder helt andra regler.

Våra resor till Karlstad har alltid kantats av äventyr. När Maxi var nyfödd tvingade jag Niclas att köra ryckigt på motorvägen (!) för att han skulle somna. Gasa, bromsa. Gasa, bromsa. När det inte fungerade tog vi av på närmaste grusväg och körde på den fram och tillbaka tills han hade somnat, vilket i runda slängar tog någon extra timme.

En annan gång körde jag de första 20 milen till Örebro och satte mig sedan på passagerarsätet för att vila. När jag vaknade möttes jag av skylten "Välkommen till Hallstahammar". Det tog en millisekund innan jag insåg att Niclas vänt bilen och kört 10 mil åt fel håll.

Hur som helst; den här gången kom vi exakt 8 kilometer innan vi körde förbi ett ICA Maxi och katastrofen var ett faktum.
"Jag vill också ha en egen affär!! Det är orättvist!!" skrek Wille.
Wille är 4 år och tror att hans storebror äger och framförallt bestämmer över ICA Maxi. Jag och Niclas övervägde en sekund att ta vägen om närmaste Willys, men fortsatte istället mot vårt mål.

I Södertälje utbröt den vanliga paniken. Är det E4 eller E20? Var ska vi?  Jag och Niclas började högljutt diskutera vems ansvar det var att hålla reda på vägen medan vi letade efter kartor, surfade på mobilen och ringde våra pappor. Trots att vi kört till Karlstad i tio års tid lär vi oss aldrig. En gång hann vi ända till Linköping innan vi insåg att vi valt fel avfart. Igen.

Dessvärre har varken jag eller Niclas begåvats med något naturligt lokalsinne. Under en romantisk weekend i Köpenhamn gick vi under tre dagar runt samma kvarter om och om och om igen.

Den här gången valde vi i alla fall rätt väg, men kom inte så långt förrän barnen började bli otåliga.
"Är vi framme snart?" hördes det från baksätet.
Barn säger verkligen så, på riktigt och inte bara i roliga svenska filmer. Och de säger de inte en gång utan sju miljarder gånger.  De säger de gång på gång på gång tills det ekar i ditt huvud och du inte vet vad du ska svara längre. Till slut började Niclas ljuga.

"Ja, vi är framme nu" sa han när vi körde förbi Strängnäs.
"Jag vet! Jag känner igen mig. Nu är vi i Karlstad" svarade Maxi och tittade rakt ut i granskogen.

Otålig? Jag? Nej, det är världen som är långsam.

Som fyraåring förklarade jag för min mamma att jag ville sluta dansa balett eftersom "jag hade för mycket spring i benen". Det har inte förändrats så mycket de senaste 28 åren.

Okej, jag erkänner. Jag är en otålig människa. Jag stressar, gör sju saker samtidigt och får utslag av långsamma människor. Jag hatar att flanera. Jag förstår inte ens meningen med att flanera. Går man eller står man? Var ska man? Nej, då springer jag hellre, flera gånger i veckan. Varför gå när man kan springa?

Men jag är inte sämre än att jag vill bli bättre. På en lektion i veckan uppmanades vi fundera ut en svaghet hos oss själva för att därefter mingla runt och rådfråga våra klasskompisar om hur vi kunde utvecklas.

"Jag är så otålig. Hur kan jag bli bättre på att ta det lugnt?" frågade jag hon som stod mitt emot mig.
"Ta ett djupt andetag. Allt behöver inte gå så fort jämt", svarade den kloka människan.

Men det hörde jag knappt, jag var redan på väg till nästa person, nästa råd, nästa, nästa, nästa... Men det fanns ingen att fråga, eftersom alla andra fortfarande lugnt stod och pratade med sin första partner.

Nåja, jag lärde mig åtminstone något om mig själv. Och Rom byggdes faktiskt inte på en dag. (Men det hade kanske gått lite fortare om de inte varit så jävla långsamma).

If gymnastic were easy it would be called football

Som förälder är det viktigt att engagera sig i barnens aktiviteter. Annars är man en dålig förälder. Eftersom Niclas är en bra pappa, med en förkärlek till ishallar, ansvarar han för Maxis hockeyträning. Det innebär dessvärre att jag är stuck med Willes gymnastik.

Jag hatar gymnastiken. Man kanske inte får säga så, men det gör jag i alla fall. Wille säger att han älskar gymnastiken, men jag misstänker att han är mest intresserad av fruktpausen.

Inom gymnastiken är disciplin en ledstjärna. Wille styrs mer av kärnvärden som trots, envishet och den-som-skriker-högst-vinner. Det blir något av en kulturchock. När man ska gå balansgång gör Wille kullerbyttor. När man ska göra kullerbyttor hoppar Wille på ett ben. När man ska hoppa på ett ben skriker Wille.

Gymnastiken leds av familjen Gymnastik. Det är mamma och pappa Gymnastik, mormor Gymnastik och ett gäng smågymnaster. Jag misstänker att mormor är besviken på sin dotter som aldrig blev en stjärngymnast och hela salen osar av prestationsångest och brustna förhoppningar. Det är lite grand som att ta del av en Norén-pjäs, fast den utspelar sig i en kommunal gymnastiksal i en förort. Norén-ångest upphöjt till två alltså.

Jag brukar fantisera om att de bor allihop tillsammans allihop i ett stort, vadderat hus och ägnar hela dagarna åt att göra kullerbyttor, leka flygplan och sträcka på ryggen.

Igår under fruktstunden passade jag på att kolla in paret Gymnastik lite extra. Pappa Gymnastik hade en urtvättad t-shirt med Commodore-tryck. Mamma Gymnastik hade en tröja med texten:
"If gymnastic were easy it would be called football".

"No shit sherlock", tänkte jag och tog en tugga till på bananen.

En helt ny värld

Oftast rusar man bara fram i vardagen utan att reflektera över hur livet utvecklats. Men när man tänker efter har det faktiskt hänt en hel del de senaste åren.

Nuförtiden är det helt normalt för mig att...

...hitta ruttna tomater och trasiga legogubbar i min Marc Jacobs-väska

...besvara frågor som "är det okej att jag tar med en julgranskula på gymnastiken?"

...förklara hur morfar kan vara så gammal och så liten på samma gång

...spela memory med en miljon likadana bilder på spindelmannen

...kallprata om bergvärme, snöslungor och dräneringar med dagispappor som är minst tio år äldre än jag

...associera solsken med "grillkväll" snarare än "drink på uteservering"

...börja förbereda lunchen vid 10.30

...tycka kl. 08.00 är en helt okej sovmorgon på helgen

...skriva blogginlägg medan tre småkillar försöker skjuta bedövningspilar på en avdankad kamphund

Hans Majestät Konungen

"Mamma, har du sett kungen? Hur ser han ut? Är han gammal?" frågade barnen.

Nu ska här allmänbildas tänkte jag och googlade på kungen.
"Så här ser vår konung ut, kära barn" svarade jag och visade den första bilden jag fick upp:

Jag är gift med jultomten

Igår kom Niclas hem igen och som vanligt hade han väskan full av presenter. Mitt i paketöppningen fick jag en insikt om att det går att dra vissa paralleller mellan längre relationer och förhållandet till julafton.

När man är liten (eller nykär) är julafton (ens partner) magisk. Denna dag är overkligt underbar och omges av ett mystiskt stjärnstoft. Man kan helt enkelt inte tro att det är sant.

Sedan går åren. Man slutar tro på tomten och får inte alltid det man önskat sig. Jul associeras med stress och krav. En del blir bittra och slutar fira jul överhuvudtaget. Eller så håller de masken och sjunger falskt till snapsarna.

Andra inser långsamt att julen bara är en vanlig dag. Med 24 vanliga timmar, varken mer eller mindre. En dag som ibland är underbar, och ibland ljummet långtråkig. Men det spelar egentligen ingen roll, den kommer ju ändå alltid vara lite bättre än de andra 364 som kommer och går. Och ärligt talat, vem vill vara utan julafton?

To posh to push

Jag hörde att Posh är gravid igen. Ni vet hur det brukar gå för henne: ett halvt kilos viktuppgång, fortsatt höga klackar och planerat snitt fyra veckor för tidigt. Jag är också snittad, men där slutar alla likheter oss emellan.

Jag var inte så chic som gravid. Jag var mer som...Barbapapa. Oformlig, oförarglig men snäll och glad. En Barbapapa som åt pannkakor som snacks och hade som mål att utse den bästa chips/dip-kombinationen.  När en av våra vänner fyllde 30 år och hade frågesport löd en av frågorna:

Vad gillade Titti mest som gravid?
1) Chips 
X) Kebab
2) Både två

Jag slutade väga mig när jag gått upp 25 kg. Och nej, det var inte vatten.

Barbapapor vill inte ha höga klackar och snygga kläder. Barbapapor vill ha bekväma tofflor och tältklänningar. Barbapapor är inte så noga med att sminka sig eller fixa håret, dem är ju rosa och fina ändå. Och vad spelade det för roll, jag var ju en glad Barbapapa. Men sen gick jag över tiden nästa tre veckor och då blev jag en sur Barbapapa. Och vem tycker om en stor, skär, sur klump?

Niclas tyckte tydligen om stora, skära, sura klumpar som äter chips i sängen och snarkar. Som klagar på foglossning och snor alla hans jeans. Det, mina vänner, är ett bevis på äkta kärlek.

Gråtmild

Första gången jag var gravid så grät jag av lycka. Andra gången jag var gravid så hade jag ju redan ett litet barn så då grät jag mest av trötthet. Och kanske av insikten om att jag snart skulle bli ännu tröttare.


Men det är lögn att säga att jag bara grät av lycka när jag väntade Max. Jag var sprängfylld av hormoner och sanningen är att i stort sett vad som helst som var tillräckligt sliskigt eller sorgligt fick mig att börja snyfta. En kväll hittade Niclas mig rödgråten i soffan och med hulkande röst förklarade jag att Jamie Olivers vänner inte visat tillräckligt mycket uppskattning över den fina maten han lagat till dem. ”Stackars, stackars Jamie”, snyftade jag. ”Inte nog med att hans enorm tunga får honom att läspa så mycket att man knappt hör vad han säger. Han har otacksamma, giriga vänner också.”

Andra gången jag var gravid så grät jag mest över bristen på omsorg. Fast först grät jag av tanken på att vi aldrig mer skulle kunna ha barnvakt. Vem skulle orka eller vilja passa två små barn, samtidigt? Som blivande tvåbarnsmamma förväntas man klara av hela resan själv och varken känna osäkerhet eller tvivel. Man har gjort det förut och graviditeten är bara en transportsträcka under vilken man måste fungera normalt. Den här gången var det ingen som ritade roliga gubbar på min svällande mage, om man säger så. Visserligen gjorde inte Niclas det under första graviditeten heller, men han kunde ha gjort det. Det fanns tid till det. Den andra gången fanns det knappt tid till att lägga händerna på magen tillräckligt länge för att hinna fånga en liten spark. 


Niclas är, som ni alla vet, väldigt disträ och förvirrad av naturen och jag kan svära på att han då och då under andra graviditeten verkligen glömde bort att vi väntade ett barn till. Och ärligt talat så gjorde jag det också.

I vanliga fall så är jag faktiskt inte den gråtande typen. Jag grät tillexempel inte när mina barn föddes. Jag försökte verkligen pressa fram en tår när Max kom ut eftersom jag tyckte att det skulle vara så, men jag var alldeles för trött och förvirrad. Och när Wille föddes så var jag alldeles för arg på Niclas för att kunna gråta (han hade tillbringat hela förlossningen med att diskutera klockor med narkosläkaren…).

Men nu, när jag ser mina små killar leka med varandra och skratta högt tillsammans, så kan jag svära på att det emellanåt blir lite vått i ögonvrån.

Secrets

När jag behöver säga något som inte barnen bör förstå använder jag ett klassiskt föräldratrick: jag pratar engelska. Än så länge fungerar det finfint, så länge man undviker vedertagna barnbegrepp som "fight", "icecream" och "manboy".

Problemet är bara att jag använder det här tricket i helt andra sammanhang. Av någon anledning har jag fått för mig att engelska är mitt alldeles egna sjörövarspråk, som bara jag och min samtalspartner förstår.

Ett exempel är när mammas födelsedag närmade sig och jag, över huvudet på henne, frågar Frida:
"What should we get for her birthday?"

Min svägerska bor i Hong Kong och deras barn förstår både tyska, svenska, engelska och mandarin. Tänk vad bra vi har det i Sverige ändå.

Gammal kärlek rostar

För några dagar sedan träffade vi en gammal bekant. Han är rik, mäktig och framgångsrik. Vid sin sida hade han sin fjärde (blivande) fru. Sist vi träffade honom var han fortfarande gift med sin förra fru, varför Maxi blev lite förvirrad. På vägen hem förklarade jag att han träffat en ny kvinna.

- Varför ville han inte ha den gamla...? frågade Maxi.

Jag funderade ett tag på vad jag skulle svara (läs: hur jag skulle ljuga). Hur jag, på ett pedagogiskt sätt, skulle förklara för mina små barn att kärlek ibland kan ta slut (men att det aaaaaldrig kommer hända mamma och pappa). Niclas löste dock problemet åt mig.

- Han ville inte ha den gamla för att hon var gammal, svarade han.

Punkt.

Mrs Vader

Har ni stått inne på en trång, liten kommunal toalett och försökt kränga på er en svart morgonrock och Darth vader-mask någon gång? Har ni sett er själva i spegeln (genom dimmigt darth vader-mask-glas) och på allvar försökt få till den rätta rösten? Har ni fäktats med 20 lasersvärdsförsedda 4-åringar? Nä. Trodde inte det heller.

Det var självklart Niclas idé att alltihop. Att hyra kommunens gympasal. Att ha Star Wars-kalas med tema "träningsläger för Jedis". Att bjuda in 20 stycken 4-åringar. Tre dagar innan kalaset kom han dock hem med en liten överraskning: han måste resa till Dubai.

Jag stod ensam kvar. Med kommunens gympasal. Med Star Wars-kalaset med temat "träningsläger för Jedis". Med 20 stycken 4-åringar.

Hur det gick? Jodå, se nedan.

 Partysugna Star Wars-anhängare

Tårtan var en enkel match tack vare systeryster

Vad gör man inte för barnen...?

En bra förälder

Som förälder är det viktigt att vara konsekvent. Så det är jag. Jag är konsekvent inkonsekvent.

På villovägar?

Min bättre hälft har precis åkt till Hong Kong och kommer inte hem förrän på torsdag. Tror jag. Man kan aldrig riktigt veta med Niclas.

En gång väntade jag förgäves ett dygn innan han kom hem från USA och förklarade att han tagit fel på tidszonerna. Sist han var i Dubai (?) fick jag följande sms:

"Först en drink i baren. Sedan drar jag till Polen".

Det tog en liten stund innan jag förstod att han tänkte avrunda dagen med ett dopp i hotellets pool.

Ett grymt skönt gammelliv

Min kloka barnvakt påpekade för mig att det var smart av mig och Niclas att skaffa barn så tidigt eftersom det innebär att "vi kommer få ett grymt skönt gammelliv".

Jag är inte riktigt säker på när gammellivet börjar, men jag skulle tippa på runt 40.

Den ideala leken

Jag och Frida är uppfostrade i sann 70-talsfeministisk anda. Punkt slut. När vi var små fick vi inte ha Barbie eftersom mamma trodde att den supersmala dockan kunde ge oss en osund kroppsuppfattning. Istället fick vi leka med den något rundare Sindy. (Mamma förnekar det här, men det är 100% sant).


Pappa var dock inne på en helt annan linje och gav oss dyra Sindy-tillbehör från USA i form av hästar, hästvagnar och kläder. Så vi hade ett gäng feminist-kapitalist-Sindys som var singlar. Barbie hade ju Ken, men Sindy hade ingen, jag antar att hon var en självständig kvinna. 


Men vi ville ju leka snusklekar med våra Sindys (tjejer leker ALLTID snusklekar) och till det behövs ju killar. Så min kreativa syster rakade helt enkelt av håret på en av dockorna och klädde på honom/henne de mest manliga kläderna vi hade (knytblus och dambyxor). Så sedan satt vi där och lekte parningslekar mellan en rik shoppingberoende knubbis och en könslös transvestit med bröst och kvinnokläder. 
Hur sunda ideal ger det kära mamma?

Titti - nu som Dolly

Minns ni det klonade fåret Dolly? Man har ju inte hört så mycket om kloning på sistone, men om de funderar på att göra några nya försök så ska jag definitivt att anmäla mig som testperson. Tänk så praktiskt att ha ett dussin Tittis att ge bort i t.ex julklapp! Jag skulle slå in dem i fint, skimrande cellofanpapper och skriva vitsiga rim typ:

Till Niclas:
"En alldeles egen Titti du får,
med rena kläder och nyfönat hår.
Som aldrig tjatar och alltid ler,
och av dig bara vill ha mer"




Till barnen:
"Titta! En helt ny mamma,
lite bättre men ändå densamma!
Med tålamod som räcker för två,
och kläder man gärna får kladda på!"


Till vännerna:
"En trendig Titti med glatt humör,
utan ungar som alltid stör.
Som alltid ställer upp när livet är pest,
och aldrig går hem först från en fest!".

Sedan skulle jag, OriginalTitti, gå och lägga mig och sova sött, lyckligt förvissad om att alla äntligen var nöjda.

Vår förstfödde

När folk frågar om vi vill ha fler barn brukar vi svara att det räcker nu. Vi har ju faktiskt tre: maxi,
wille och vår förstfödde: Bulten. Niclas fina bilder av Bulten gör mig varm i hjärtat.

En yrkeskvinna

Jag gillar att vara effektiv. Ni vet, nästan lite så där tyskt. Men ibland går det över gränsen, som när jag envisades med att börja jobba direkt efter att Wille fötts. Insåg det när jag läste den här texten, hämtad från min gamla blogg.

"Mm...okej..då var det dags att skriva klart den där intervjun, det är ju ändå deadline i morgon. Det är nämligen väldigt viktigt att förverkliga sig själv som kvinna även om man har barn (varav den ena är tre månader och ständigt sjuk och den andra 2 år och ständigt trotsig). Okej...nu ska vi se...dags att plocka fram kreativiteten...ska bara ge Wille nappen först. Hmm...luktar lite skumt...han kanske äntligen har bajsat (det var nästan en vecka sedan sist..)? Nähä, inte det. Och nappen funkade tydligen inte heller. 

Sätter igång bandspelaren med den bandade intervjun. Men något är fel, fruktansvärt fel. Personerna på bandet pratar hiskeligt fort, som små smurfar. Hittar en knapp på bandspelaren som sänker hastigheten. Men nu pratar personerna hiskeligt långsamt i stället (ännu långsammare än Kristina Lugn). Försöker tyda vad de säger medan Max skriker att han vill titta på "kossorna". 

Kossorna är en film som vi filmat med vår digitalkamera. Den kameran var väldigt dyr och Niclas har tappat bort sladden som skickar över filmen in i datorn så nu kan vi inte filma något mer. "Kossorna" är sålunda en väldigt unik och dyr produktion. Jag sätter på "Kossorna" medan jag håller bandspelaren närmare örat. Hmm...omöjligt att försöka tyda vad de säger. Jag får förlita mig på mitt minne istället (som minst sagt fått sig en törn efter tre månaders sömnbrist...). Wille skriker och jag knyter fast honom i fem meter tyg (a´1000 spänn) runt min kropp. Gungar, försöker stoppa in nappen och skriva samtidigt. Funkar inte. Wille vill ha mat. Krånglar oss ur det fem meter långa, dyra tyget och sätter mig i soffan för att amma. Bulten gosar in sig i mitt fem meter långa, numera hundhårstäckta tyg. 

Upptäcker att "Kossorna" har tagit slut och övergått i ett "Real World"-avsnitt från kejsarsnittet då Wille föddes. Max tittar storögt på TV:n. Jag skyndar fram (fortfarande med Wille fast i bröstet) och försöker få stopp på Motorsågsmassakern på skärmen. Det funkar inte så jag ställer mig framför TV:n i stället för att skymma Max sikt. "Mamma kan inte" säger Max. Ringer Niclas och begär (trots att han sitter i möte) att han ska förklara hur den dyra jävla digitalkameran funkar.
"Jag är dessvärre lite upptagen" säger han med sin värsta business-manager-röst och knäpper av mobilen.
"Vill se kossorna! Vill se kossorna" skriker Max. Wille hugger efter bröstet. Mobilen piper. Bara ett litet sms från min uppdragsgivare som vill påminna om att deadline närmar sig..."

Olle obstinat

Att leva med Niclas är som vara med i DaVinci-koden, man måste vara grym på att tolka det han säger och själv skapa någon form av sammanhang. Han hävdar att det beror på hans dyslexi. Jag vet inte, men jag vet att jag övat upp min förmåga efter elva år tillsammans.

Ett bra exempel:
Niclas: Jag var ute och åt med några kunder igår.
Titti: Jaha, var då?
Niclas: På Olle Obstinat.
Jag: Olle Obstinat...?
Niclas: Vet du inte vad det är? (suckar). Och du kallar dig stockholmare...
Jag: Ehh....nej.
Niclas: Den är typ superkänd. Ligger i gamla stan.
Jag: Olle Obstinat...?
Niclas: Ja...en gammal klassisk krog.
Jag: Menar du Mårten Trotzig???
Niclas: Ja, jag ju det!!

Jag är lyckad

När jag hänger på Facebook och tjuvkikar i andra människors fotoalbum slås jag av hur lyckade (och lyckliga) de verkar vara. Jag vill självklart inte vara sämre.
Varsågod, en inblick i mitt lyckade, lyckliga liv:

Bild: Den ömsinte modern och den vackre sonen

Verklighet: Jag och min syrras minsta son som jag brukar tvångslåna när jag får babycravings.  

Lägg gärna märke till hans skräckslagna ansiktsuttryck

Bild: Mina fantastiska barn.
Verklighet: Mina fantastiska barn som vaknar sex varje dag, vägrar tvätta håret och blir arga på mig när tv-spelet krånglar

Bild: Min avelshund med imponerande stamtavla

Verklighet: Min dampiga semi-kamphund från Jakobsberg som äter allt utom ruccola, men bara i lagom små bitar.  

Bild: En av mina fantastiska vänner
Verklighet: En av mina fantastiska vänner

Bild: Ett fantastiskt lyckat äktenskap
Verklighet: Två trötta småbarnsföräldrar som är sjukt glada över att ha barnvakt och knappt känner igen varandra utan mysbyxorna på.

Ny blogg - nya bekymmer

Det är inte lätt att starta en ny blogg ska ni veta. Inte nog med att man måste fylla den med intressanta inlägg, man måste även välja DESIGN. Funderade ett tag på mallen "Häftig AB", men det fick bli en enkel, blå standardmodell. Typiskt mig att välja det som inte sticker ut, som är lite tråkigt. För några år sedan gjorde jag allt för att bekämpa min tråkighet, min präktighet. Nu känns det helt okej. Det är det fina med att vara 32 år.

Välkommen till min nya, tråkiga blogg.